Låg och sneglade på mobilklockan med ett halvöppet öga och lyckades förstå att den var mer än 02.00 och mindre än 09.00. Men om det var en 3,4,5,6,7 eller 8:a lyckades jag inte se. Så jag steg upp. Jag var så sjukt taggad på att komma ut i backen. Båda ögonen öppnades och jag förstod att kl var 06.11.
Några timmar senare hämtade jag upp Fredde som såg ut som en italienare med ryskt påbrå.
Vi var ju såklart inte iväg på utsatt tid eftersom ett gäng tjejer också skulle bila upp till Storklinta.
Men ett par kvinnominuter senare (20 min) rullade bilarna.
Jag och Fredrik hade allsång i bilen och sjöng bland annat den här, den här, den här och den här låten.
Åh. Vi kom fram till ett Narnia-landskap där snön hade omfamnat varje träd och bestämt sig för att aldrig släppa taget. Ungefär som när man ska gå och lägga sig och det är så kallt utanför täcket men precis lagomt varmt just innanför. Träden hade sovmorgon och vi var några enstaka personer som var på frukostbesök. Det var alldeles tyst. Det var ingen som skrek. Inga stressande ljud. Bara ett litet knarrande under pjäxorna, ett svagt prasslande i den långsamt stelnande vinterjackan. Det var till och med orörd pudersnö. Detta magiska vita guld.
Miljön kändes nästan iscensatt och redo för en filmproduktion på studs.
Dalkullan Johanna drömde om att få starta på samma sätt som slalomåkarna på tv gör och helt plötsligt stod hon där med böjda ben i en störtloppspose. Jag tror att hon trivdes !
Måste förtydliga denna bild lite. Emmas ben har inte gått av. Jag tror OCH hoppas verkligen inte att ena skidan fortfarande sitter fast i bindningen heller. I så fall har hon hyfsat mjuka / trasiga leder.
Men hon har gjort så här förr. Tagit av sig ena skidan, lagt sig på rygg i snön och vilat. Eller nåt.
Åh. Det var så sjukt roligt att jag glömde bort att det var fysiskt ansträngande. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag älskar det.
Bygdsiljum fick storstryk av Storklinta enligt mig.
0 comments:
Post a Comment